Att vara någon annan
av 
Christoffer Palmebjörk Lindh

Precis som varje fredags eftermiddag slängde jag in en billyspizza i micron, satte mig i den gamla söndersuttna fåtöljen och slog på TV:n. Vänner visades som vanligt den här tiden, och Joeys kommentarer fick mig att plötsligt slänga ut ett skratt som troligen fått varenda dåre nere på kontoret att hoppas till av häpnad. Men rätt som det var, när jag satt där och skrattade för mig själv ringde det på dörren. Trött som vanligt, släpade jag mig upp ur fåtöljen och hasade mig sakta till dörren i hopp om att det var någon som ville meddela mig att jag blivit miljonär. Men när jag till min förvåning uptäckte att ingen Lasse Kronér stod på andra sidan, svor jag tyst för mig själv på persiska och gick buttert tillbaka till rummet. Saken blev inte bättre när micron plingade till just efter att jag tagit en skön sits i fåtöljen. Så än en gång rabblade jag upp en av svordomarna Hassan lärt mig och gick långsamt in i köket för att hämta min mat. Men i samma ögonblick som jag tog fattade tag i det trasiga handtaget till micron blev allting svart. Jag kände mig samtidigt trött och stjärnorna dansade likt älvor bakom ögonlocken. Allt började blicka i nyaser av blått och grönt och det åter tjutande ljudet av micron skar som knivar i öronen. Snurrigare än efter två timmar på en karusell föll jag baklänges och landade hårt mot marken. 

Vaknade gjorde jag först några timmar senare med en huvudvärk som klådde alla bakfyllor jag någonsin fått tillsammans. Samt en bula i bakhuvudet som fått pappas ölmage att verka någolunda platt och vältränad. Fortfarande yr stälde jag mig upp och tog några vacklande steg mot verkligheten, iallafall den verklighet jag väntat mig. Men som man brukar säga: "Det blir aldrig som man tänkt sig", så var det inte alls hemma i köket på bokvägen jag vaknade. Inte heller var det någon djungel, som alla töntiga äventyrfilmer på tv. Nej, nu var det på ett helt annat ställe. Sakta men säkert tog jag några steg ut ur något jag gissade som köket och in i hallen som mynnade ut i dom fyra sovrumen och avslutades med toan i hörnet. Stum av förvåning gnuggade jag mig i ögonen och tittade ännu en gång. Men helt klart var det sant, jag var inte hemma. Detta upptäckande skulle inte bli höjdpunkten, eftersom jag sekunden senare vände mig mot en spegel för att titta på bulan i huvudet.

Han man nån gång sett ett spöke, sett George Bush så stå och pinka live eller vunnit 75 miljoner på lotto så slår det inte det ansiktsuttryck jag fick när jag vände mig om. Den man jag mötte i spegelan var inte alls gamla vanligen cico, det var inte någon ung cico, eller någon annan framtida verson av cico. Nej, jag befann mig i en kvinnokropp, och till råge på allt, en mycket vacker sådan. Ansiktet var inte alls bekant och inte heller kroppen eller den ljusa, söta rösten. Genom eget omdöme beräknade jag mig själv till ca: 20 år gammal, och mycket fysktiskt välutvecklad. Timme efter timme stod jag där, mållös framför spegeln och betraktade den kropp jag nu var fast i, innan jag plötsligt insåg hur kissnödig jag var. Mer virrig är tanten i kassan på konsum tog jag några vacklande steg mot toaletten, öppnade toalocket och drog ner byxorna. Till min stora fårvåning upptäckte jag något jag i all ahst inte alls haft en tanke på, eller hade någon aning om hur fungerade. Mycket kissnödig, och mycket rädd satte jag mig ner och hoppdes på det bästa. otroligt nog upptäckte jag hur lätt det gick, och hur mycket svårare vi killar egentligen har det när vi ska tömma blåsan. Efter mina uträttade behov, motstod jag en närmare titt på mitt nya kön, och gick istället ut till tv-rummet för att tänka. Men i det läget hade jag inget att få fram. Tankarna på de olika sakerna, och den långt bakliggande huvudvärken som låg och skavde fick mig att må som en tyskbilförare i centrala stockholm, dåligt.

Hade jag verkligen bytt kropp, eller var det hela bara en dröm? Frågorna var helt klart många och fick mig att svämma över. Rasande och helt galen tog jag upp det jag först fick tag i och slängde det rakt in i väggen. Likt en blöt snöboll som krossas mot väggen, gick tvkontrollen i tusen bitar. Knappar, plastbitar och två grönvita batterier täckte nu soffan, och stora delar av golvet. Jag bestämde mig snabbt för att det hela måste vara en dröm, eftersom jag är inte den som är den. Jag kavlade upp ena ärmen, och satte mina för nuvarande vita, raka tänder i den lena sockersöta armen, för att vakna ur denna mardröm. Men till min stora besvikelse slutade det bara en ett illrött märke mitt på armen, och lite blodsmak i munnen. Med stora hjärtklappningar drog jag slutsatasen att det hela inte är en dröm, utan att det verkligen hade skett. Jag hade helt enkelt fått en helt ny kropp, och ett helt nytt liv, fast med samma person inombords. Eftersom jag var lite rädd vid det här laget, kunde jag inte annat än skratta, eftersom det är vad jag gör när jag är nervös.